Skottland

Vid Gefle Whiskysällskaps provning i oktober, visades bilder från resan i september. Planeringen gjordes redan hösten 2013, då en enkät skickades till medlemmarna med förslag på tre resmål under 2014, nämligen Irland, USA och Skottland. När kommentarerna från medlemmarna kom, visades det sig att majoriteten föredrog resmålet Skottland. I princip var allt klart i december med logi, flygbiljetter, hyrbilar och färjebiljetter. Enligt tidigare erfarenhet måste man vara ute nästan ett år i förväg för att få lämpliga övernattningsställen.

Syftet med resan var att besöka
1
. Orkneyöarna
2.
några mikrodestillerier för att se hur de tillverkar ”livets vatten” jämfört med de stora redan etablerade destillerierna samt
3.
kulturella platser av speciellt intresse.

Det blev till slut 11 whiskyentusiaster som bestämde sig för att under en vecka resa första veckan i september. Just det antalet deltagare är lämpligt för att lättare hitta logimöjligheter på samma ställe, men också samtidigt för att lära känna varandra under en resa, som ju ibland kan vara strapatsrik.

Vid bildvisningen var det fem resenärer, nämligen Bosse Smångs (BS), Sten Adebäck (SA), Henning Thejls (HT), Margareta Herdin (MH) samt Ingemar Giös (IG), vilka berättade om sitt speciella destilleri, som vi kom till samt whiskyn därifrån.

IG
började med att visa en karta över Skottland, där han informerade i stora drag hur vi åkte under resan. Eftersom vi flög till Edinburgh, var första dagens etappmål att komma till hotellet som ligger strax intill färjeläget, varifrån färjan går till Orkney. Det var resans längsta dagstripp, varför vi stannade i Pitlochry och åt lunch.

Första stoppet vid ett destilleri var vid Clynelish, som byggdes i slutet av 1960-talet. Ursprungligen på platsen fanns ett destilleri som hette Brora, vilket byggdes redan 1819, men som stängdes 1983. Broras lagerlokaler fungerar än idag som lagerplats för whiskyn från Clynelish. Det som är speciellt med whiskyn från Brora är att den var rökig, vilket inte var så vanligt i norra Högländerna, då destilleriet var aktivt. Brorawhiskyn är en samlarwhisky och för en 35 åring kostar den omkring 7.000:- för en flaska!

I staden Wick stannade vi vid destilleriet Old Pulteney och då kom BS fram och berättade om destilleriet och whiskyn. Idag det näst nordligaste destilleriet på Scotlands fastland. Läser i Per Ellsbergers bok att destilleriet kan vara svårt att hitta. Det skriver vi under på trots att några av oss varit där tidigare. Det ligger mitt i ett bostadsområde som byggdes upp i slutet på 1800-talet pga en sillboom som drog massor av fiskare hit, rena Clondyke.

Grundlades av James Henderson år 1826, en man som varit i branschen i minst 30 år och drivit ett mindre destilleri längre in i landet tidigare. År 1920 såldes destilleriet till James Watson & Company Ltd.Kort därefter köptes det av John Dewar & Sons Ltd

Produktionen avbröts 1935 och återupptogs först 1951.Stängningen var en följd av alltför hög alkoholkonsumtion i den lilla orten, omåttligt supande med andra ord.

Ny ägare var advokaten R. Cumming från Banff. 1955 köptes destilleriet av Hiram Walker & Sons 1958 byggdes destilleriet om och drevs av James & George Stodart på licens, innan det tre år senare köptes av Allied Distillers. 1995 köptes destilleriet av Inver House Distillers

Old Pulteney mognar enl uppgift fortast av alla whiskysorter varför man ofta buteljerat whisky av hög kvalité redan efter 8 år

Jim Murray, av många ansedd som en av världens främsta whiskykännare ger varje år ut sin bok "The Whisky Bible" vilken utser väldens bästa whisky.
Jim Murray gav 2011 Old Pulteney 21 år denna högt ansedda utmärkelse! Inte nog med det, whiskyn fick hela 97,5 poäng av 100 i smaktestet vilket är det högsta betyg en whisky fått någonsin! 

Nu ska jag inte bli långrandigare för i glaset framför er är Årets Whisky 2011, Old Pulteney 17 YO enl LFW, blygsamt enl hemsidan ”the Worlds most respected Scotch Whisky specialist”. Ägare Richard Joynson

Följande dag for vi med färjan från Gills Bay till St Margarets Hope på Orkney och det var en perfekt båttur på en timme med lugnt väder. En guidad tur var inbokad den dagen strax efter lunch på Highland Park och den som informerade om destilleriet och whiskyn var SA. Highland Park (HP) har tidigare kallats världens nordligaste destilleri men det kan man inte göra sedan Mackmyra började sin verksamhet.

HP kan dock kalla sig ett av de ”stora” maltdestillerierna, inte på grund av den volym som produceras, 2500 liter per år, utan på grund av kvaliteten. Särskilt utmärkande är den mjuka honungspräglade aromen, måhända beroende på den ljung som finns i torven de använder. HP har vunnit flera priser genom sin genomgående högstående kvalitet. Maltwhisky till allmänheten började man med först på 1970-talet.

Man leverera annars maltwhisky till blenddestillier, t.ex. Famous Grouse. Beläget på Orkneyöarnas huvudö i dess största stad Kirkwall märker man fortfarande inflytandet från den tid under tidig medeltid då norska vikingar härskade på ön. I sitt sortiment har man flaskor med kända vikingahövdingars namn som Einar, Harald, Svein, Ragnvald m.m. HP hör till de äldre i branschen. Man startade 1798. Anläggningen har ett prisbelönat besökscentrum även om vi i GWS har sett ännu finare ställen.

Visste Ni att färgen på whisky som kommer från lagringen på ekfat inte är äldre än från första världskriget då den regeln infördes att inget destilleri skulle få saluföra whisky innan den lagrats i tre år och en dag. Det var en nykterhetspolitisk åtgärd men ledde till avsevärda förbättringar av whiskyn i längden, vilket kanske inte var meningen från början.

Vi hade tur efter besöket på Highland Park att träffa en anställd, som for med oss till Hobbister Moore, där destilleriet tar upp sin torv. Vi fick reda på att det är endast det översta torvlagret – kallad fogg – som används vid kölningen. Torven är löst sammansatt med ljungrötter, vilket i slutänden har en viss inverkan på whiskyns doft och smak. Man tar upp torven i april och låter den sedan torka över sommaren.

Ett destilleri som inte tar emot besökare är Scapa, som ligger inte så långt från Highland Park. HT nämnde att Destilleriet grundades i 1885. Har haft många ägare genom tiderna och flera perioder med produktionsuppehälle. I 1954 tog canadensaren Hiram Walker över destilleriet. Han ägde Ballantine som är världens andra mest sålde blended whisky och hade därför behov av mycket råmaterial för produktion. Han tog initiativet till konstruktionen av den såkallat Lomond panna som har en rak cylinderformat kropp i stället för en svanhalsform. Med denna kunde man flexibelt ändra refluxen av spriten och därmed egenskaperna.

Det finns bare två Lomondpannor kvar, en på Scapa och en på Bruichladdich på Islay. I 2005 genomgick destilleriet en stor renovering och Chivas Brothers tog över. Man ändrade inriktning och satser nu uteslutande på en single malt Whisky, Scapa 16 år. Destilleriet har bare tre anställda som sköter allt manuellt. Färdig, orökt malt importeras från fastlandet. Det finns inga faciliteter eller personal för besökscenter och destilleriet mottar inga gäster.

Vi hann besöka Kirkwall med St. Magnus katedralen, som byggdes redan 1137, men som inte blev klar förrän 300 år senare. Designmässigt har katedralen såväl gotisk som romansk stil. Men vem var Magnus! Jo, en norsk adelsman som försökte införa kristendomen på Orkney, vilket resulterade i att han blev halshuggen. Han blev Orkneys första martyr och ligger begravd i katedralen.

På hemvägen till hotellet besöktes det italienska kappellet. Det byggdes av italienska fångar under 2:a världskriget. Men det viktigaste bygget var att de byggde en förbindelse mellan huvudön och de södra öarna, som samtidigt förhindrade att tyska ubåtar snabbt kunde komma in mot Kirkwall.

Följande dag var vi på upptäcksfärd på olika delar av Orkneys huvudö Mainland. Det blev många kulturella upplevelser. Ring of Brodgar liknar Stonehenge i England och till en viss del Ales stenar i Ystad. Men det är en skillnad! Stonehenge uppfördes ca 1800 f.Kr. och Ales stenar mellan 400-900 år e.Kr.
Ring of Brodgar uppfördes 4500 år f.Kr.! Ursprungligen var det 60 stenar s.k. monoliter bortåt 5 m höga, men 24 stenar har befolkningen använt till husbygge. En trolig hypotes är att stenarna användes för att förutsäga eklipser dvs. när sol- och månförmörkelser skulle inträffa samt göra astrologiska beräkningar.

På UNESCOS världsarvlista blev 1999 den neolitiska bosättningen Scara Brae uppförd. Bosättningen kom i dagen en vinterstorm 1850 och man anser att redan 5000 år f. Kr. fanns Scara Brae, dvs. långt innan de egyptiska pyramiderna byggdes (ca 2600-2100 f.Kr.). Således en unik kulturell upplevelse.

Men det blev inte bara whisky och kultur under resan. På smala, vindlande grusvägar någon km från Scara Brae ligger Orkneybryggeriet, vilket uppskattades mycket av en del skottlandsresenärer. Ursprungligen var det en skollokal, som byggdes om till ett bryggeri. De tillverkade olika ölsorterna har fått många utmärkelser vid olika öltävlingar.

Dagen därpå hade vi en inbokad guidad tur på Skottlands nordligaste destilleri på fastlandet, nämligen Wolfburn, som byggdes några hundra m från det gamla destilleriet, vilket byggdes 1821 men stängdes någon gång under 1860-talet. Eftersom den första produktionen började i januari 2013, kunde vi endast provsmaka den nytillverkade spriten, som verkade mild.

Resan gick sedan längs fastlandets norra och västra kust på smala vägar med mycket vackra naturscenerier. Vi kom så småningom framemot kvällen till ett andra mikrodestilleri, nämligen Loch Ewe. Enligt ägaren tog det ganska lång tid med myndigheterna att få en licens att producera whisky. Orsaken var att destilleriet inte uppfyllde kraven för ett legalt destilleri.

Loch Ewe har en kopparpanna på endast 120 L mot kravet att ha en minsta volym på 1800 L. Dessutom är produktionen för liten och man saknar spritskåp. Faten som används för lagring är små till volymen, nämligen 9, 13,5 och 18 L. Sammanfattningsvis var informationen intressant och mycket speciell.

Nästa dag blev en heldag på Skye med siktet att besöka destilleriet Talisker. Den som informerade om såväl destilleriet som sina egna upplevelser att vara gruppens enda kvinnliga deltagare var MH. Destilleriet Talisker ligger på Isle of Skye i den lilla byn Carbost. Det byggdes 1830. Namnet Talisker kommer från en gård ca en mil från bränneriet. Namnet kommer från fornnordiskan och betyder sluttande kulle. Fram till 1928 trippeldestillerades whisky men därefter enbart två ggr som nu.

Delar av bränneriet har brunnit och byggdes upp igen 1960. Processvattnet tar man från underjordiska källor under sjön hökkullen. Det finns dokumenterat att det bott hökar där från 1700 talet och självklart finns en sägen om hemska saker som kommer att hända om hökarna försvinner. Kylvattnet tas från bäcken Carbost.

En mindre del av destilleriets sprit lagras i bourbonfat i de tre traditionella lagerhusen inom destilleriets område. Huvuddelen av spriten lagras på fastlandet i Diageos lagerhus och buteljeringen sker i Leven på fastlandet.

Vi gick med på en rundtur. Vi hade gått på rundturer på mer spännande ställen som t.ex. Highland Park destilleriet i Kirkwall, så Talisker var modernt och inget mer. Deras whiskyshop var ok. Vi köpte en tioårig Talisker, som var bärnstensfärgad med sötaktig doft och smak av honung och mycket god. Vi blev medlemmar i club Talisker och skulle få nyhetsbrev, men i skrivande stund har posten från Skottland uteblivit.

Vi for efter den guidade turen till slottet Dunwegan, där klanen och även oberoende buteljeraren Ian MacLeod (Glengoyne och Tamdhu) har sitt säte. Slottets äldsta delar är från 1300-talet medan under 16- och 1800-talen utökades slottet ytterligare. Efter en mycket intressant slottstur for vi på en rundtur till olika delar på ön Skye. Det som var anmärkningsvärt var, att vägskyltarna var på gaeliska och att vi många gånger måste vi sakta ner farten, eftersom det var en stor mängd får nästan överallt.

Följande dag var målet staden Fort William och destilleriet Ben Nevis. Innan vi kom fram, gjorde vi en liten omväg för att kunna se den södra delen av Loch Ness. HT försökte locka fram Nessie, men slutresultatet blev väl inte som man kunde tänka sig.

Det var söndag och då var destilleriet Ben Nevis stängt, som fått sitt namn efter Skottlands högsta berg drygt 1300 m högt. Produktionen av whisky från destilleriet går till största delen till blended whisky och transporteras i bulk till Japan, eftersom det japanska företaget Nikka är ägare till Ben Nevis.

IG
lät oss provsmaka på en 10 årig single malt (nr. 83465 på beställningssortimentet à 499: -). Efter frågor till deltagarna kommenterade han vad experterna anser om drycken.
Doft:
fruktig, apelsin.
Smak
: svagt torr, något rökig och lakrits.
Eftersmak:
mörk choklad. De enda ord som deltagarna tycktes känna igen var en fruktig doft och lakritssmak.
Som synes kan man inte alltid lita på vad som står om whiskyns egenskaper i en whiskybok!

I Fort William ligger det stängda och delvis nedmonterade destilleriet Glenlochy. Kölnan som är K-märkt samt ladan där malten förvarades är numera bostäder. Troligen är det endast oberoende buteljerare som kan saluföra Glenlochy och då måste minst betala drygt 5000: - för en flaska.

Det sista mikrodestilleriet var Strathearn, som liksom Loch Ewe hade kopparpannor av alambic-modell, men pannorna var tillverkade i Portugal. Pannorna hade inte minimivolym, men efter långa förhandlingar gav ändå myndigheterna destilleriet licens för whiskytillverkning. Lagringen sker i 50 L fat av ny ek (såväl skogsek som amerikansk vitek).

Det var sista heldagen i Skottland och vi hann kort besöka det äldsta aktiva destilleriet – grundat 1775 - i Skottland, nämligen Glenturret, kanske mer känt för blended whiskyn Famous Grouse. Därifrån var det inte långt till destilleriet Tullibardine, där största produktionen går till blended whisky.

Det har verkligen blivit många utsökta single malts, som provsmakats under resan. Men har man smakat på en single malt har man alltid något att berätta – åtminstone efter en sådan här intresseväckande resa.

Det var ett ord vi alla lärde oss på gaeliska och som tål att upprepas när man tar en dram, nämligen Slàinte mhath.

Referent och fotografier
Ingemar Giös

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland

Skottland
Skottland
tillbaka  
 
footer