| Exclusive whiskyprovning, Lördag 19 november 2011 med Ingemar Giös som provningsledare. |
||
![]() ![]()
|
Den här
exklusiva whiskyprovningen var mycket speciell, eftersom det var tre
whiskysorter, som inte kan köpas på Systembolaget och ytterligare tre
whiskies, vilka inte är så vanliga samt dessutom med ett pris som de
flesta inte köper en flaska whisky för.
De tre
whiskysorter som inte kan köpas, var Svenska Whiskyförbundets (SWF’s)
årgångsbuteljeringar s.k. vintage. Provningsledaren Ingemar Giös (IG) berättade kortfattat om SWF och när SWF började med de här buteljeringarna för dess medlemmar. Som vanligt provades de olika whiskysorterna halv-blint dvs. alla kände till vilka sorter som skulle provas, men inte i vilket glas resp. whisky fanns. IG började med att informera om de tre skotska whiskysorterna. Den första var från destilleriet Caol Ila, som ligger vid den lilla byn Port Askaig på ön Islay. Det var den enda whiskyn med fatstyrka, dvs. cask strength (55.8 %), vilket innebar att whiskyn måste spädas med vatten för att kunna provsmakas med optimal njutning. Det mältade kornet har en ppm halt på 35 medan det blir cirka 12-13 ppm i spriten, om det gäller en standardbutelj. Vid längre lagring reduceras ppm-halten. Således den enda whiskyn, som var tydligt rökig. En kuriositet är att enligt ett direktiv från EU år 2000 dumpas biprodukter (pot ale = rester från mäsken i mäskpannan) i vattnet i islaysundet från alla destillerierna på Islay. Det sker genom ett 135 m långt rör ut i sundet, vars vatten har en hastighet på nästan 15 km/h. Det blir därför inte någon ackumulation av några rester på grund av den starka vattenströmmen. Trots att det finns lagerhus på destilleri området skickas spriten för lagring på fastlandet i olika lagerhus, som Diageo äger. Därför får inte spriten/whiskyn från Caol Ila något maritimt inflytande, vilket man skulle kunna tro. De två andra skotska whiskysorterna var Glendronach och Mannochmore, som båda ligger i Speysideområdet. GlenDronach betyder översatt från gaeliska ”den avgränsade dalen” och destilleriet var ett av de första, som fick licens att tillverka whisky. Det första destilleriet som fick licens var The Glenlivet 1823. En kuriositet är att det fortfarande finns en mängd råkor kring destilleriet GlenDronach. Det var ju utmärkt för några hundra år sedan, eftersom fåglarna förvarnade om någon närmade sig destilleriet - inkl. skatteuppbördsmannen! Några år på 1950-talet hade man skrivit på etiketten ”most suitable for medical purposes”. Men det kanske man kan framhålla även numera tyckte många av deltagarna. Malten är inte rökt och flaskorna har lagrats på sherryfat i en ganska ovanlig fattyp, som heter puncheon. Fatet har samma volym som en butt dvs. cirka 500 L. Jämfört med en butt är en puncheon kortare och bredare. Sherryfatet hade tidigare lagrat druvan Pedro Ximénez eller förkortat PX, som är den näst vanligaste sherrydruvan. Den ger den sötaste och kraftigaste sherrytypen med mycket mörk färg. Den tredje skotska whiskysorten var från destilleriet Mannochmore, som ligger i närheten av staden Elgin. Namnet översatt till svenska blir ”munkens plats”. Destilleriet byggdes på samma plats som systerdestilleriet Glenlossie. Malten är inte rökt. Namnet Mannochmore finns inte på någon byggnad, varför det kan vara svårt att veta om det är Mannochmore- eller Glenlossie destilleriet, som man går in i. Man kan besöka destilleriet om man ringer först, men några guidade turer finns inte. Refill betyder att spriten i Skottland lagras för tredje gången i fatet. Man tar således inte hänsyn till om det är bourbon fat, som sprit lagrats tidigare i USA. Sammanfattar man de tre whiskysorterna kan kortfattat sägas följande:
Följande tre
whiskysorter var från Japan. På en karta över Japan visade IG var de
olika destillerierna ligger, som ingick i de whiskies, vilka skulle
provsmakas. Den tredje whiskyn var en blended malt, nämligen Taketsuru 17 år från destillerierna Yoichi och Miyagikyo. Utmärkande var en doft av aprikos och/eller tropisk frukt samt smak av persika, citron. Någon rökighet fanns inte. Hur gick det för deltagarna att identifiera de olika sorterna? Jo, det var faktiskt 1/5 som hade fyra rätt, vilket var ett bra resultat. Vilken whisky smakade bäst? Jo, den rökiga från Caol Ila ansåg majoriteten. Är det värt att betala 1000:- eller mer för en whiskyflaska? Tveksamt ansåg de flesta. Diskussionerna fortsatte som vanligt vid den efterföljande måltiden. Referent Ingemar Giös |
![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() |
| www.geflewhiskysallskap.se | ||