Lördag 19 november 2011 med Ingemar Giös som provningsledare.
Provningsledaren Ingemar Giös (IG) berättade kortfattat om SWF och när SWF började med de här buteljeringarna för dess medlemmar. Som vanligt provades de olika whiskysorterna halv-blint dvs. alla kände till vilka sorter som skulle provas, men inte i vilket glas resp. whisky fanns.
IG började med att informera om de tre skotska whiskysorterna.
Den första var från destilleriet Caol Ila, som ligger vid den lilla byn Port Askaig på ön Islay. Det var den enda whiskyn med fatstyrka, dvs. cask strength (55.8 %), vilket innebar att whiskyn måste spädas med vatten för att kunna provsmakas med optimal njutning.
Det mältade kornet har en ppm halt på 35 medan det blir cirka 12-13 ppm i spriten, om det gäller en standardbutelj. Vid längre lagring reduceras ppm-halten. Således den enda whiskyn, som var tydligt rökig. En kuriositet är att enligt ett direktiv från EU år 2000 dumpas biprodukter (pot ale = rester från mäsken i mäskpannan) i vattnet i islaysundet från alla destillerierna på Islay. Det sker genom ett 135 m långt rör ut i sundet, vars vatten har en hastighet på nästan 15 km/h. Det blir därför inte någon ackumulation av några rester på grund av den starka vattenströmmen. Trots att det finns lagerhus på destilleri området skickas spriten för lagring på fastlandet i olika lagerhus, som Diageo äger. Därför får inte spriten/whiskyn från Caol Ila något maritimt inflytande, vilket man skulle kunna tro.
De två andra skotska whiskysorterna var Glendronach och Mannochmore, som båda ligger i Speysideområdet. GlenDronach betyder översatt från gaeliska ”den avgränsade dalen” och destilleriet var ett av de första, som fick licens att tillverka whisky. Det första destilleriet som fick licens var The Glenlivet 1823. En kuriositet är att det fortfarande finns en mängd råkor kring destilleriet GlenDronach.
Det var ju utmärkt för några hundra år sedan, eftersom fåglarna förvarnade om någon närmade sig destilleriet - inkl. skatteuppbördsmannen! Några år på 1950-talet hade man skrivit på etiketten ”most suitable for medical purposes”. Men det kanske man kan framhålla även numera tyckte många av deltagarna.
Malten är inte rökt och flaskorna har lagrats på sherryfat i en ganska ovanlig fattyp, som heter puncheon. Fatet har samma volym som en butt dvs. cirka 500 L. Jämfört med en butt är en puncheon kortare och bredare. Sherryfatet hade tidigare lagrat druvan Pedro Ximénez eller förkortat PX, som är den näst vanligaste sherrydruvan. Den ger den sötaste och kraftigaste sherrytypen med mycket mörk färg.
Den tredje skotska whiskysorten var från destilleriet Mannochmore, som ligger i närheten av staden Elgin. Namnet översatt till svenska blir ”munkens plats”. Destilleriet byggdes på samma plats som systerdestilleriet Glenlossie. Malten är inte rökt.
Namnet Mannochmore finns inte på någon byggnad, varför det kan vara svårt att veta om det är Mannochmore- eller Glenlossie destilleriet, som man går in i. Man kan besöka destilleriet om man ringer först, men några guidade turer finns inte.
Refill betyder att spriten i Skottland lagras för tredje gången i fatet. Man tar således inte hänsyn till om det är bourbon fat, som sprit lagrats tidigare i USA. Sammanfattar man de tre whiskysorterna kan kortfattat sägas följande:
- Caol Ila Rökig doft och smak. Eftersom whiskyn lagrats i nästan 27 år har rökigheten reducerats. Den enda whiskyn med tydlig rökighet och fatstyrka.
- GlenDronach Eftersom spriten/whiskyn lagrats i 500 L fat, som tidigare innehållit Pedro Ximénez, borde whiskyn få en mörkare och sötare smak.
-
Mannochmore har lagrats i sherryfat (oloroso). Eftersom faten
används tidigare två gånger kan inte spriten extrahera ämnen från
eken lika bra. Whiskyn borde således bli något ljusare och inte så
söt som Glendronach.
Följande tre
whiskysorter var från Japan. På en karta över Japan visade IG var de
olika destillerierna ligger, som ingick i de whiskies, vilka skulle
provsmakas.
Vad hände
med destillerierna under tsunamin i mars i år, som krävde mer än 15000
offer? De destillerier med whiskies från Yamazaki och Yoichi, som skulle
provsmakas, ligger långt från kärnkraftverket Fukushima och
jordbävningens epicentrum (där jordbävningen ägde rum). Däremot fick
destilleriet Miyagikyo, som låg 15 mil från jordbävningens epicentrum
mindre skador av tsunamin.
När man
talar om japansk whisky, kan man inte undgå att nämna namnet
Masataka Taketsuru - den japanska whiskyns fader. Taketsuru grundade
1923 tillsammans med Shinjiro Torii destilleriet Yamazaki, som ligger
mellan Tokyo och Osaka.
Torii var den som grundade företaget Suntory.
Varför blev det namnet Suntory? Japan brukar kallas den uppgående
solens land, varför solen som symbol betyder mycket. Solen finns ju
också i dess flagga. Sun är då ordet för sol. Tory är en anglifierad
form av grundarens efternamn. Således Suntory.
Problemet
mellan Torii och Taketsuru började, när platsen för destilleriet skulle
bestämmas. Taketsuru ville ha destilleriet på ön Hokkaido i norra Japan,
där klimatet liknade det i Skottland.
Torii ville däremot förlägga
destilleriet nära Kyoto och Osaka, där avsättningen för whisky var
större och med lägre transportkostnader. Så blev också fallet att
destilleriet Yamazaki byggdes där och man började tillverkningen 1924.
IG visade
bilder från Yamazaki, som bl.a. har ett av världens största pannhus.
Lagerhusen är mycket moderna med 40 fat som ligger i rad och har 21
våningar. Faten transporteras upp med en lyftanordning, som går såväl
vertikalt som horisontellt och 35 000 fat får rum i det här lagerhuset.
Den
ursprungliga konflikten var destilleriet skulle ligga, var orsaken till
att Taketsuru lämnade företaget Suntory 1934 och bildade ett eget
företag. Det fick namnet Nikka, som översatt betyder "daglig rutin".
Taketsuru byggde destilleriet Yoichi på ön Hokkaido redan samma år. För
att få ihop kapital tillverkade man äppelvin och cider de första åren.
Taketsuru ville ha ett klimat som liknade Skottlands och då ansåg han
att platsen på ön Hokkaido var den mest lämpliga.
Den första
japanska whiskyn i provningen var en blended whisky, nämligen
Hibiki 17 år. Hibiki betyder harmoni och i det här fallet en
harmonisk blandning av 30 olika single malts från destillerierna
Yamazaki och Hakushu samt sädesdestilleriet Sungrain.
Den yngsta single maltwhiskyn var således 17 år.
Eftersom det
var blended whisky var den mer utslätad i smaken jämfört med övriga
whiskysorter. Söt doft och smak av mogen banan och vanilj.
Den typen av smak hade inte de skotska whiskysorterna.
Så långt
kunde deltagarna troligen skilja fyra whiskysorter (tre skotska och en
japansk) från varandra. Men nu kom det svåra att skilja övriga två
japanska whiskies från övriga.
Den tredje whiskyn var en blended malt, nämligen Taketsuru 17 år från destillerierna Yoichi och Miyagikyo. Utmärkande var en doft av aprikos och/eller tropisk frukt samt smak av persika, citron. Någon rökighet fanns inte.
Hur gick det för deltagarna att identifiera de olika sorterna? Jo, det var faktiskt 1/5 som hade fyra rätt, vilket var ett bra resultat. Vilken whisky smakade bäst? Jo, den rökiga från Caol Ila ansåg majoriteten. Är det värt att betala 1000:- eller mer för en whiskyflaska? Tveksamt ansåg de flesta.
Diskussionerna fortsatte som vanligt vid den efterföljande måltiden.
Referent Ingemar Giös
